Typiskt. När man äntligen känner att man börjar komma på banan igen så faller man direkt ner i nästa grop. Igen. Denna gången är rösten mer eller mindre borta. Hes som sjutton! Jag säger inget.. jag blir bara så trött på detta!! Sitter i alla fall nu i skolan och slutar snart. Bara 2 timmar i skolan är helt okej och det behöver jag verkligen nu eftersom jag behöver all tid att krya på mig.

 

I vilket fall har jag världens bästa pojkvän. Han kom förbi mig en timme igår och pussade lite på sjuka mig. Han kröp ner bredvid mig i sängen. En total överraskning för mig eftersom jag var helt inställd på att han var hemma. Eftersom klockan var 8 när han kom förbi så hade jag ingen blekaste aning om att han skulle dyka upp. Men jag fick krama om honom en stund och det var välbehövligt. Lite extra energi så nu känns det lite lättare i kropp och själ.