Bilderna är från i december förra året. Då jag gjorde min andra operation. Minns allt som om det vore igår. Konstigt? nej inte alls. Jag tänker mycket på det. På allt som har hänt. Känns som att knät aldrig blir bra. Så bra som jag vill att de ska bli. Men det kanske inte blir så bra som jag vill att det ska bli? Jag vill kunna hoppa, springa som förut. Men så bra blir det inte. Jag kan springa och så, men att hoppa fungerar inte lika bra. Smärtan dyker ibland upp när jag som minst anar det. När jag bara står rätt upp och ner t.ex. När jag står på praktiken så kommer det krypandes fram. Rehabtiden har tagit längre tid än beräknat. Är inne på 9:e månaden nu och ska börja med hopp-övningar SNART. Rehabtiden ligger på 6 månader egentligen. Jag kanske måste inse att det inte kommer bli lika bra som innan. Det kommer aldrig bli som innan.

 

Jag minns så väl vissa ögonblick. När jag vaknade på uppvaket och mådde så himla dåligt. När personalen bara sprang runt mig och jag bara skrek (berättade mamma, jag minns inte). När de satte kateter på mig, när det berättade att jag skulle läggas in på IVA. När mamma fick sova hos mig på sjukhuset och jag då den natten vaknade av att det var blött i hela sängen och när jag lyfter på täcket så är det blod. Överallt. Rädslan som då kröp fram. Alla sprutor som jag var tvungen att ta. En vanlig operation ledde till så mycket. Meningen var att jag skulle hem samma dag och hoppa på kryckor, men så blev det inte.

 

Nu är det 9 månader sedan och jag vill aldrig göra om det. Men nu får jag se framåt, framåt mot framtiden. Jag har nu gjort operationen och resulatet från innan och efter är stort! Det har iaf blivit bättre. Mycket. Men känslan finns inom mig att det inte kommer bli lika bra som innan skadan. Men, jag går framåt och får fortsätta med min Rehab och förhoppningsvis behöver jag inte oroa mig för detta mer!

 

Min blogg, mitt liv, om ni inte är nöjda med det jag skriver, så kan jag bara säga hejdå till er! :)