en måndag som först började med en tripp med martina till stan. satte mig sedan på 200 bussen till varnhem och andreas. linus kikade även förbi senare. bakade bullar och kikade en film. vid 7 tiden körde vi mot skövde. när jag tar första steget innanför dörren, tänker ja.. var fan är min mobil?? jodå, såklart så är den kvar i varnhem. slarvigt. mycket slarvigt. men han va så snäll att han kom tillbaka och lämnade mobilen.

när ja trodde att dagen började lida mot sitt slut och att jag trodde att sängen nästan väntade, ringer de på dörren. utanför stod anna och evelina. såå, tog en promenad med dom och vid halv 11 va jag hemma igen.



en slags tomhet befinner sig i min kropp just nu. tomheten av något. av något som saknas. att få känna sig älskad. älskad för den man är. att få gulliga, helt underbara sms som slutar med "jag älskar dig" eller "jag sakar dig". att få känna en riktig gläde. att få känna att någon verkligen finns för en. som man alltid kan ringa till och få känna värme. de saknar jag.
jag river igentligen bara upp mina sår, om och om igen. varför vet jag inte. men de gör jag. önskar att de fanns ett plåster som satt fast på mina sår. sår som gör sjukt ont.
jag trodde på något. något som jag todde skulle vara jävligt bra. visade sig vara raka motsatsen tillslut. de gör alltid lika ont varje gång, varje gång man får en smäll av kärleken. de går igentligen inte gräva ner sig för allt. men de gör man i alla fall. alla säger "glöm, och gå vidare". de är jävligt lätt ibland.
jag ska inte försöka tänka så mycket, utan bara köra. helt enkelt leva mitt liv.